Underskatta aldrig makten av en köttbulle
I går började jag och Azer en kurs i rallymix. Vis av erfarenhet så hade jag laddat med en big-pack köttbullar och räknade kallt med att hålla mig lite i bakgrunden för att Azer skulle lära sig hantera närvaron av andra hundar. Väl på plats tog jag ut honom och ja, föga förvånande exploderade han vid åsynen av den närmsta hunden.. vi gick lite åt andra hållet och lät de andra gruppa ihop sig, Azer fick lite köttbulle och jag tänkte flytta mig liiite närmare gruppen. Det jag inte hade räknat med var köttbullens makt över Azer. Han hade ju fått en belöning i sitt ”default läge” (sitt) så där satt han. Jag gav frisignal och flyttade lite närmare gruppen, Azer kommer svassande, sätter sig i utgångsposition och stirrar på mig. Jag flyttar lite åt sidan, han flyttar efter. Vid det här laget hade både jag o Azer glömt bort att det fanns fler hundar i närheten och när vi la märke till dem igen utan att Azer ville döda dem så haglade det köttbullar över honom. Han skötte sig exemplariskt resten av kvällen. Vi kunde passera hundar på nån meters avstånd utan att han så mycket som tittade på dem (han som har velat döda alla hundar inom 50m radie så sent som igår). Köttbullarna haglade, vi busade massor och hann till och med göra det som stod på skyltarna 
Behöver jag förtydliga hur fruktansvärt nöjd jag är med gårdagen? Nej, trodde inte det heller 
Släpp kontrollen lös
I går ramlade boken ”Släpp kontrollen lös” ner i brevlådan. Boken riktar sig till hundar som har svårt att slappna av, fokusera och klara av att vara okopplade i stressiga situationer med mycket störningar (eller till deras ägare). Om den är bra? Jodå, den är helt okej och man får många bra tips för hur man ska tänka när man tränar en sådan hund. Nackdelen är att den är skriven utifrån ett kursperspektiv, så jag som inte går kurs får helt enkelt hitta ett eget sätt att använda sakerna i vardagen.
Något som gjorde mig väldigt glad var att författaren redan i inledningen skriver ”Låt hunden göra det den älskar att göra”. Låter självklart – men hur ofta fösöker man inte bryta det hunden vill göra för att göra det vi ägare vill att den ska göra? Hennes metoder går i princip ut på att belöna hundens reaktioner innan de har ”exploderat” – ju oftare man klickar o belönar början på en reaktion, desto mindre förekommande blir reaktionen. Om hunden har svårt för andra hundar, så ska man inta ett säkert avstånd och så fort din hund ser en annan hund – klicka o belöna. Efter ett tag kommer hunden att associera en annan hund med att den får belöning av dig – hur självklart som helst. Man ska alltså göra alla ”faror” till en lek – ”Titta en hund!”, har man som jag matglada hundar så borde ju inte det vara något större problem – jag behöver bara hitta hundar att träna på. Även för hundar som drar i koppel hade hon en ”lek” för att få bukt med, och hon verkar ha haft 100% lyckade fall på sina kurser. Bara börja träna med andra ord. Det verkar inte vara några svåra övningar, jag har blivit rätt bra att läsa mina hundar – svårigheten blir som alltid att träna 2 hundar, helst samtidigt (tur att jag inte har läst ut boken än).
Idag har jag lite annat för mig men förhoppningsvis hinner jag lägga upp nån träningsplan till i morgon så vi kan börja praktisera!
Inte stolt och föga cool
Euff, av olika anledningar är jag inte särskilt cool idag, och har inte varit på hela dagen.. morgonpromenaden med hundarna blev därför ganska kort – ut, gör det ni ska och in igen. Eftersom det inte var något höjdarväder så gjorde det varken mig eller hundarna något, men föga förvånande blev det bakslag på promenaden nu istället. Det började bra, hundarna var lyckliga över att komma ut (som vanligt) och nosade omkring o kollade läget. På väg tillbaka upptäcker jag att det kommer 3 hundar med matte bakom oss (ve och fasa) så innan hundarna märkte något så styrde jag raskt stegen åt andra hållet med ett klämkäckt ”Nu går vi!”. Inga konstigheter förrän vi preciiiiiis närmar oss säkerheten och Azer upptäcker följeslagarna. Kaos utbryter. Emo flög omkring i kopplet och virade kopplet ett par varv runt mina ben, samtidigt som han skällde, gnällde och verkligen ville hälsa. Azer däremot gjorde ju raka motsatsen och hängde längst ut i kopplet och skulle skrämma iväg dem.
Vad gör då matten som kom ikapp? Min spontana reaktion (eeh, om jag hade haft relativt lugna hundar och bevittnade detta) hade varit att gått en lång omväg, i allafall hållt mig på ett sådant avstånd så att den förstörda hundägaren (i det här fallet jag) hade en chans att samla ihop sina hundar och få situationen under kontroll. Jag hade kanke till och med vänt och gått åt andra hållet. Jag hade i alla fall INTE (!!!!!!!) gått förbi och vrålstirrat på spektaklet, vilket var precis vad denna hundägaren gjorde. Nej, jag är inte stolt över det som inträffade och ja, jag kommer ta ut hundarna en i taget i fortsättningen och ja, jag kommer att fortsätta träna hundmöten under kontrollerade former. Men det är fan inte lätt när man hela tiden måste möta folk som uppenbarligen saknar sunt förnuft..
Kaffe och en fundering, tack!
Sitter och sölar med morgonkaffet och försöker lägga upp någon form av strategi för dagen. Nackdelen med att det är så roligt att träna hund är att andra saker lätt blir lidande och att man (iaf jag) helt går in i träningen. Det som upptar mina tankar nu är Azer och hans oförmåga att ta det lugnt i ovana situationer. Jag är ju fullt medveten om att jag gör (och framförallt har gjort) det klassiska misstaget att undvika situationer där jag vet att han kommer vara stökig istället för att bita i det sura äpplet och träna oss igenom det. Därför ska det nu bli ändring på det.. men hur fan ska man göra?
Som jag har tidigare har skrivit så bedömer jag att Azer är en så kallad reaktiv hund, han reagerar mycket starkt på detaljer som är så små så jag inte uppfattar dem själv och det är ingen garanti att han reagerar likadant på samma sak varje gång vi stöter på det. I går beställde jag boken ”Släpp kontrollen lös” (http://www.canis.se/nettbutikk/omtale.php?id=BOK244s) från Canis, läser man beskrivningen så förstår alla som känner Azer att boken riktar sig direkt till honom. Hoppas att boken är lika bra som den verkar 
Skulle han lära sig (eeh.. kan jag lära honom) en bråkdel av det som står i boken så är jag lycklig! Nu hoppas vi att boken dimper ner i brevlådan i dagarna (helst igår ). Under tiden bläddrar jag lite i boken ”Klickerträning och lugnande signaler” också från Canis. Även om boken riktar sig till hundar med aggressionsproblem (eller deras ägare kanske) och att Azer är mer osäker än aggressiv så verkar det finnas en del matnyttigt.
Planen för idag är att jobba vidare lite med handtarget, han har ju alltid duttat med nosen i handflatan men nu har han börjat ”ta i” så att nosen rynkar sig och man ser framtänderna Tänkte jobba lite med handtarget och omvänt lockande var för sig för att sedan lära in frystarget på samma sätt (det funkade ju med Emo så det vore väl själva &%¤&/% om det inte funkar med Azer). Har även börjat filma när vi tränar för att själv kunna se vad det egentligen är vi (läs: jag) gör, hemskt men nyttigt
Dags att uppdatera lite ja
Ja, jag veeeet att jag är sämst på att blogga men jag har faktiskt varit eeh.. helt oengagerad faktiskt.. Här kommer iaf en aslång uppdatering om vad som har hänt det senaste året.
Flytt: Vi blev kvar ute i det fallfärdiga huset ända till 1/12 – 10 då vi flyttade till lägenhet i Falköping, där bodde vi ett halvår innan vi tog vårt pick o pack och flyttade till ett mindre samhälle i kommunen. Anledningen att vi flyttade igen var helt enkelt kulturkrock med grannarna. Nu bor vi i en 1a och har de mest fantastiska grannarna någonsin. Det bor hundar i nästan varenda lägenhet och de grannar som inte har egna hundar är förvånansvärt lugna, tålmodiga och rycker på axlarna om hundarna skulle skälla. De andra hundägarna är väldigt intresserade, hjälpsamma och stöttande och ställer mer än gärna upp på att träna hundmöten osv – vill någon att vi ska flytta härifrån nu så får de bära ut mig, hundarna, alla våra saker samt flyttstäda – jag flyttar inte frivilligt.
Hundarna då ja; I höstas rök Azer och Desmo ihop ordentligt och det slutade med en söndertuggad och vansinnig Azer. Detta var ju en av mina största farhågor när jag bestämde mig för att behålla Desmo och om allt hade flutit på som ”vanligt” så kanske jag hade orkat jobba på det, men eftersom det blev som det blev med mig så valde jag att omplacera Desmo. Nu bor han I Enköping och är kung i sin egna familj - han har det mycket bättre där än vad han hade haft här. Azer och Emo är kvar här, ska skriva mycket mer om dem sen. De lever, de mår bra och verkar nöjda med livet.
Hälsa; Efter att i flera år ha varit luspank, bott i det ena fallfärdiga huset efter det andra, stressad över studier och hundar som inte varit riktigt den stabila flock jag hade velat ha så var det kanske inte oväntat att det skulle bli ett bakslag (eeh, jo, jag fick nog några varingstecken som jag ignorerade), Hösten 2010 fick jag diagnosen MS. Jag hade varit i ganska dåligt skick ända sedan våren 2010, allt jag googlade på (symptom osv) ledde mig till MS-portalens forum. Det kom därför inte som någon chock, även om jag inte kan påstå att jag har förstått det riktigt än. Jag har nyligen börjat med bromsmedicin och har, till min stora glädje och förvåning, upptäckt att den gjort mig mycket piggare.
Studier; då hälsan inte har varit på topp så har jag varit sjukskriven det senaste halvåret men nu är det dags igen. Första veckan på sista terminen avklarad (igen, höhö)..
Jag måste bara berätta om min otroligt imponerande mellanhund; Emo.
Att han tycker om när det går ”rätt till” det har jag ju vetat om länge. Han är den som finner sig i mina ideer och oftast tycker han att jag vet bäst. En vanlig kväll brukar jag lägga mig i sängen och kolla på tv vid 20.00, och hundarna brukar lägga sig för natten vid samma tid – frid och fröjd alltså. För några dagar sen så satt jag vid datorn och Emo blev ”skitjobbig”. Han vankade omkring, bråkade med de andra hundarna, ville sitta i knät, juckade på mitt ben osv – ”Nu har han blivit knäpp på riktigt” tänkte jag. Jag tog ut honom med tanken att han kanske behövde bajsa, men icke då. Jag improviserade ihop ett träningspass men det hjälpte inte heller. Slängde en blick på klockan och såg att den började närma sig 22.30. ”Jaja” tänkte jag ”jag går väl och lägger mig och hoppas att han lugnar ner sig”. Jag kryper ner i sängen och Emo stensomnar i buren; ”Det här har jag väntat på i flera timmar”.
Samma sak kvällen efter, efter 20.30 blev Emo skitjobbig och den här gången ville han bita i min arm – högst irriterande. Jag ställer mig upp och Emo springer iväg till sängen. Jag sätter mig, Emo kommer tillbaka och ”biter”. Jag ställer mig upp igen och nu drar han mig (försiktigt) i armen; riktning säng (fast det fattade jag inte då). När jag vände tillbaka till datorn så kom han springande och ställde sig i vägen, när inte det hjälpte satte han sig på stolen. ”Ska vi gå och lägga oss?” frågade jag och Emo drar en djup suck av lättnad..
Jag har alltså insett att tv-rutinen trots allt är ganska bra, både för mig och Emopolisen; jag somnar i tid och han behöver inte bekymra sig om ordningen. Men igår hände det något ovanligt. Jag hade haft en kompis över på kaffe tidigare på kvällen och när jag gick och la mig så ”fattades” Emo. Han låg i köket upptäckte jag snart. Jag ropade på honom men han flyttade sig inte ur fläcken. Efter en stund kommer han springande till sängen, ”buffar” på mig och springer tillbaka till köket. ”KNÄPP” tänkte jag igen. Detta upprepades några gånger och till slut följde jag med honom till köket där han lägger sig och stirrar på bänken.”Ligg här då, skithund, jag ska sova i sängen” muttrade jag och gick tillbaka till sängen. Efter några minuter hör jag att han är uppe och grejjar på köksbänken, så jag går upp för ”så där gör man inte”. Jag kommer ut i köket och Emo står med framtassarna på köksbänken och tittar på mig. Han ville inte gå ner frivilligt så jag gick emot honom och upptäcker till min förvåning ”jag har ju inte stängt av kaffebryggaren”. Så jag stängde av den och Emo springer och lägger sig i sängen. Rätt ska vara rätt…
uppdatering igen
Här lever vi vidare mitt-ute-i-ingenstans..
Jag har ju lyckats bli sjukskriven så nu har jag ju faktiskt haft tid att träna med mina monster. Med tanke på att jag inte har haft särskilt mycket tid för det de senaste månaderna så är det dubbelt så roligt att ”återupptäcka” allt de faktiskt har hunnit lära sig. Andreas sa att hundarna behövde ha ett par, tre dagar på sig för att smälta det de har lärt sig.. mina hundar har snarare fått tre månader på sig så de har smält en hel del. Desmo tar apporten, Azer sätter sig faktiskt ner på kommandot ”sitt” (jaja, jag vet att det är ”basic” men det vet ju inte Azer), Emo imponerar hela tiden med saker som jag inte ens visste att vi hade tränat – framförallt inom freestylen. Det finns alltså en klar fördel med att vara sjukskriven.
Jag har bestämt att vi ska flytta in till stan igen.. det kommer helt klart bli en upplevelse att gå ut med alla tre hundarna i koppel i en ny miljö med massa störningar, så nu står koppelträning högt på träningsschemat (här är de ju alltid lösa annars), tur att vi har ett par månader på oss att träna innan det är dags.
Det är tur att Emo presterar så bra när vi tränar, för han har i övrigt blivit ”tonårsmonster” och försöker i tid och otid att sätta de andra hundarna på plats.. Inget roligt alls, nu lever jag på hoppet att han kommer att lugna sig precis som Azer gjorde (efter mycket om och men..).
Inhandlade burar till hundarna för nån månad sen (säkert två, tiden går alldeles för fort). Desmo förstod tidigt att det var en källa till lycka; är man i buren och är tyst och lugn så kanske man får godis! Emo har precis insett att hans bur är HANS och går han in där så får han vara ifred, både från borstar och andra hundar. Azer då..? Ja.. han kissar en skvätt på sin bur varje dag och går inte in i den om det inte står en skål köttbullar och väntar på honom.. Min äldsta hund är min största bebis, kanske dags att börja om med valpträningen?
Klagovisa..
Jag vet att det har blivit väldigt mycket klagomål på Desmo från min sida den senaste tiden och jag skulle bara vilja förklara varför det har blivit så..
Till och börja med så ska jag säga att Desmo är en helt underbar hund, så snäll och arbetsvillig så man kan gråta av lycka.. Visst, han har en egen vilja och låter ingen sätta sig på honom men samtidigt är han så charmig att han kommer undan med det mesta.
Varför då klaga?
Egentligen så handlar det mer om min sommar än om Desmo; jag har satt mig i en situation med två jobb och en 10-veckors sommarkurs på heltid. Hemma har jag tre hundar som, om ett par månader, är 1,2 och 3 år gamla, den yngsta en briard dessutom.. håhåjaja..
Att jag skyr värmen som pesten gör inte det hela bättre, är det 29 grader i skuggan så gör jag inte mer än uppehåller livsnödvändiga funktioner.. Det är ingen av hundarna som får ut något vettigt av matte i det här vädret, skillnaden är att Azer och Emo finner sig i det och tycker det är rätt skönt att ligga i skuggan och lyssna på föreläsningar medan Desmo blir fruktansvärt uttråkad och river halva huset (alternativt ger sig på de andra hundarna så det blir bråk).
Ja, jag klagar och nu vet ni varför
Insikt
Jag har semester! Schapparna är på ”kollo” och det är bara jag och Desmo kvar; ni förstår säkert hur lugnt och skönt det är
Under dagen har jag fått en insikt vad gäller hundar.. Faktum är att jag tänker alldeles för mycket på hundar för att kunna göra något annat och så kan det naturligtvis inte vara! Nej, jag ska inte placera om dem, men jag har äntligen kommit fram till hur jag ska göra för att få det att fungera! Plötsligt fick jag massor med energi och inspirationen flödar. Nu blir det till att kavla upp ärmarna och slita häcken av sig i 1-2 år framöver, men det kommer bli skiiiitbra! =D
Nööjd =D
När jag vaknade i morses och såg Emo så var min kommentar; ”Herreguud, så ful du är.. Dig kan vi ju inte ställa ut idag”. Hán såg ut som ett svart moln, pälsen, var förvisso tovfri men, den stod åt alla håll och den var lockig. Inte sofistikerat vågig, utan LOCKIG och så ska inte en schappe se ut.. Desmo hade jag inga höga tankar om heller, även om han var nybadad och putsad efter konstens alla regler. Aja, det är ju bara en ”träning”, så det får väl gå som det går (haha, eller hur..jag hade varit precis lika sur om det hade gått dåligt idag, som jag hade varit på en officiell).
Det första som hände när vi plockade ut hundarna ur bilen är att Desmo ålar sig ur halsbandet och gör sig ovän med en collieägare. Märk väl att det var ägaren som vart förbannad och inte hennes hund; ”Har de hundarna LÖSA här!” Nej, nej, förklarade jag snabbt. Han lyckades bara ta sig ur kopplet. Det hjälpte dock inte, tanten var vansinnig och ville absolut inte stå före oss i kön, för mina hundar var ju ostabila (Herreguud, det är en VALP)..
På plats och med Desmo i säkert förvar i buren, så gav vi oss på Emos päls. Borsta, vattna, borsta, platta till, mer vatten och mycket, mycket godis soch så började han se ut som en schappe igen. En schappe med mycket dålig päls förvisso, men det blev mycket bättre än innan.
Desmo var först ut tillsammans med två brorsor. Han drog och slet och undrade vad detta skulle vara bra för. Han blev 1:3 (med HP) till slut, så när jag läste kritiken så fick jag en chock;
”Utm. storlek. Kraftig benstomme. Perfekt huvud och uttryck. Mörka ögon. Bra bett. Välbyggd. Rör sig väl. Väl uppställd. Lite mer hull önskas.”
Vem hade väl kunnat tro att hon skulle ge mitt lilla monster så bra kritik? Nöjd? Ja, ganska mycket också..
En stund senare var det Emos tur.. Han uppförde sig inte exemplariskt han heller, men runt kom vi i alla fall. Han fick också HP och vi fick ställa mot tiken. Min fula skithund blev BIR *stolt* och kritiken var galet bra;
”Perfekt storlek. Utm bett. Fina ögon. Ädelt huvud. Stark rygg. Utm front och vinklar. Rör sig väl. Perfekt uppställd. Mkt lovande”
Det finns tydligen inga fel på den hunden (mer än pälsen, som domaren lyckligtvis hade överseende med). Nu får vi försöka komma iväg på lite ”riktiga” utställningar och knipa några Cert.
Jättenöjd med dagen, jättekul att det gick så bra för alla CC-hundar och jättekul att träffa alla igen.
