Hur jag blev med Schappe
Julen 2006 så hämtade mina svärföräldrar hem en liten pudel/ chihuahuavalp och jag insåg att en hund saknas i mitt liv. I mellandagarna började jag därför leta efter en hund som skulle passa in i mitt liv.
Jag ville inte ha en hund så irriterande liten att man riskerar att skada den, därför kollade jag efter lite större raser. Ekonomin sa att jag skulle ha en blandras och helst en som inte behövde äta så mycket. Ni förstår säkert hur bra det gick ihop. Någonstans insåg jag att det inte var läge att skaffa hund just då, men jag ville ju så gärna…
En av mina bästa och sämsta egenskaper är att jag alltid måste vara så förbannat förnuftig och tänka igenom saker innan jag gör något dumt. Det har besparat mig massor med besvär, men samtidigt så har jag säkert missat massor med roliga saker eftersom jag insett följderna innan. Med andra ord blev det ingen hund.
Även om jag förstod att jag inte borde skaffa hund just då, så fortsatte jag leta efter en ras som skulle passa in i mitt liv. Förutom stora hundar så har jag även en förkärlek för trubbnosiga hundar såsom bulldogs, boxrar, mopsar osv. Sen blev svärföräldrarnas spanielblandning sjuk och de spenderade mycket tid och framförallt pengar hos veterinären, något jag insåg att jag inte skulle ha råd med. Därför föll alla raser med stor risk för dyra veterinärbesök bort.
Man lyssnar naturligtvis med ett halvt öra till vad andra berättar om sina erfarenheter av olika raser, men fan så mycket skit folk pratar… i alla fall, en tjej i min ålder, i min situation osv. ska tydligen ha en labrador. Inget ont om labradorer, men guud så tråkigt. Jag behövde inte ha en helt unik ras, men en labrador eller schäfer var bara för vanligt för mig.
Stora hundar var nu borträknade, precis som alla hundar med en mankhöjd under 40 cm, labrador och golden retriver var borta, likaså schäfer, rottweiler och diverse staffar. Vad fanns då kvar i mellanstorlek? Border collie – försvann ganska fort eftersom deras mentalitet inte lät som nått för mig. Min danspartners familj skaffade en riesenschnauzer och det rekommenderade han men jag insåg ganska snart att det inte var en hund för mig. Därmed kunde jag räkna bort alla schnauzers, pudlar och terriers eftersom de är raser som jag inte vill se det första jag gör varje morgon.
Någonstans på vårkanten så hade jag fått ett vikariat på 50 % och nu hade jag ju faktiskt råd att skaffa hund och letandet efter den perfekta rasen blev intensivare.
Jag ville inte ha en korthårig hund men samtidigt är jag bara måttligt intresserad av pälsvård. Det är inte det att jag har något emot att borsta pälsen, men jag vill inte vara tvungen att göra det varje dag. Så där föll bl.a. bearded collie bort. Jag ville kunna träna lite med hunden – men ville samtidigt inte ha en hund som MÅSTE få arbeta flera timmar/dag och därmed försvann de sista bruksraserna.
Jag ältade egenskaper hit och dit och jag skulle vilja tacka alla i min närhet, framför allt min lööv, Krille, för att de orkade lyssna på mig. Hur som helst – en dag så säger min mamma att; jag tycker fortfarande att du ska skaffa en sån som Helene har, en schapendoes. Jag hävdar fortfarande att jag aldrig hade hört talas varken om att Helene hade hundar eller att det var schapendoes innan detta tillfälle, men det är väl en diskussion jag får ha med min mamma.
Jag googlade naturligtvis och fick fram en hårig best med mustasch. Ingenting för mig, tänkte jag, men läste ändå igenom allt jag hittade och insåg att det här kanske är något. Dagen efter så packade vi in oss i bilen och åkte hem till Helene. Jag tyckte rasen uppfyllde alla mina krav, men de var lite för små för min smak. Helene tröstade mig med att hanarna blir något större, men tyckte jag skulle åka och titta på rasspecialen i augusti. Naturligtvis åkte vi till Hestra och förutom en malplacerad pudel så var det schapendoes överallt. Jag blev helt såld, en sån skulle jag ha!
Så gick då hela hösten utan att det blev någon valp för min del, fast jag var helt uppslukad av att läsa allt jag kom över; rumsrenhet, ensamhetsträning, foder osv.
Nu började det närma sig jul och jag hade medarbetarsamtal på jobbet. Chefen var också på väg att skaffa hund och skulle hämta sin valp ett par dagar senare – en schäfer/flatblandning. Hon som hade de valparna hade 13 valpar totalt, så chefen tyckte jag skulle kontakta henne. Jag var mycket tveksam – det var ju inte ens nästan en schapendoes men, jag lovade att ringa och prata med henne. När jag kom hem kollade jag annonsen på blocket, ringde och vi bestämde att jag skulle komma dit dagen efter. Ju mer jag tänkte på det, desto mer fel kändes det. Återigen var jag förståndig nog att inse att jag inte ska skaffa hund för att det är en hund, utan att jag ska skaffa en som jag verkligen vill ha. Jag har svårt att sitta still när jag har något jag måste tänka igenom så det tog några timmar innan jag satte mig vid datorn igen. Annonsen på blocket var fortfarande uppe och precis när jag skulle stänga ner sidan så såg jag en gammal annons om schapendoesvalpar i Skaraborg. De hade varit leveransklara en månad tidigare, så annonsen var säkert inte aktuell, men någonstans så hoppades jag ändå att det fanns en liten, liten kille kvar till mig. Så jag ringde och Christina svarade… Hon hade en valp kvar! En HANE! ”Jag vill haaaa” var det enda jag fick fram (tveksamt om jag skulle ha sålt en valp till mig själv i det läget, men det gick ju bra). Vi bestämde att jag skulle komma ut och ”titta” dagen efter och om (om?!) jag ville ha honom så kunde jag få hem honom direkt.
Jag hade ju som sagt förberett mig på att skaffa hund i ett drygt ett år och läst allt jag kommit över, men plötsligt gick allt så fort!
Så var det då äntligen dags att åka. Fylld av spänd förväntan satte jag mig i bilen – laddad till tusen och… åkte fel. Den goda nyheten är att Christinas granne är jättetrevlig! Hon visade vart jag skulle och efter ett par minuter var jag där. Christina öppnade dörren och det vällde ut hundar. Hon lyfte upp Asch som de kallade honom (eftersom han heter det..) och lämnade över honom till mig. Vilken goding! Han pussades massor och la sig sedan och somnade i mitt knä – helt underbar! Naturligtvis ville jag behålla honom. Vi gick igenom det praktiska och sen var det dags att åka hem med godingen. Vilken helvetesresa! Han skrek och tjöt och klättrade omkring och jag började undra vad jag hade gett mig in på. Långt om länge kom vi i alla fall fram och kunde andas ut båda två..
