Att göra en Pudel
Men va? En pudel?!
När en av mina bästa vänner berättade att hon skulle skaffa en pudel så trodde jag att hon hade blivit spritt språngande galen. En pudel! Tanthund..
Drygt 7 månader senare satt vi i bilen på väg för att hämta hem vår egna, just det, pudel. Hur tänker jag nu, undrar ni säkert. Varför en pudel när jag trivs så himla bra med schapparna?
Jag har konstaterat och smält (till viss del iaf) att jag inte kommer att bli bättre i kroppen (iaf inte inom de närmaste åren) och funderat lite smått på att utbilda någon av mina schappar till assistanshund. Tyvärr, så lämpar sig inte någon av mina huliganhundar för uppgiften.. alls. Av erfarenhet så vet jag ju att Azer inte är särskilt förtjust i valpar och inte imponerad av andra hundar överlag så det där med assistanshund – det får vänta tänkte jag.
Samtidigt så behövde jag vara lite realistisk, även om bromsmedicinen förhoppningsvis ska hindra förloppet ganska mycket så kommer den dagen komma när jag inte orkar med en valp. Att i det läget få hem en 8-veckors gullunge och behöva sätta sig in i hur man tränar en hund till assistanshund – skulle jag orka det?
Jag ville verkligen ha en valp efter Emo, men schapparna är väldigt aktiva och de blir relativt stora, tunga och starka. Och även om jag vet att det finns schappar som uppskattar föremål och leksaker så har jag aldrig träffat någon som leker och hämtar allt med en sån glädje och energi som min väns pudelkille. En tredje schappe är därför inte att tänka på för mig, sorgligt men sant.
Pudlar är förövrigt inte den vackraste rasen som jag kommit i kontakt med men jäklar vad det går fort att ändra sig! Nu tycker jag att de långa, smala nosarna är fantastiska och det är charmigt när de är fönade och fluffade – och det har gått väldigt fort att ändra inställning.
Efter att ha pratat med min vän om raser i allmänhet och naturligtvis pudlar så kändes det ändå som att en pudel skulle passa mig rätt bra, både i vardagen och som assistanshund. Jag gillar hur cool hennes puddlingkille är, det är inte mycket som får honom att vackla, men som ni kanske vet så gillar jag stora hundar och en mellanpudel blir ju mindre än schapparna. Om jag vill ha hjälp att plocka upp något från golvet, så är det ju en fördel om jag inte behöver böja mig ner till golvet för att ta emot det. En storpudel skulle vara bra! Fast.. då blir han ju stor och stark också.. och det blir mer pälsvård och och och.. men.. eller.. fast om.. eller kanske.. Ni fattar, så kan man ju inte hålla på. När Ia berättade att hon skulle åka och hälsa på sin uppfödare som har erfarenhet av både stor- och mellanpudel och frågade om jag ville följa med så sa jag; självklart. Jag har ju inte någon mer erfarenhet av pudlar än att jag har träffat hennes Tricz så det lät som en jättebra idé.
På plats hos Mona så blev vi mötta av ett helt gäng pudlar, de hälsade, busade omkring och följde med in och efter nån minut så var de borta. De hade gått o lagt sig, någon tuggade på ett tuggben och de andra bara tog det lugnt. För mig som är van att besöka hem med schappar (sånt där hem där man får en hund i knät, en som står bredvid osv) så var det lite av en chock. Hundar som kan ta det lugnt och egentligen var ganska ointresserad av oss utomstående! Även om de är storleken mindre än schapparna så insåg jag att de, trots det, inte har några problem att överlämna saker i rätt höjd. De kan faktiskt hoppa upp mot benen utan att man välter ;O
Som ni kanske förstår hade jag redan bestämt mig för att det skulle bli en mellanpudel i framtiden och jag blev inte avskräckt av att träffa Monas hundar heller. Så när hon undrade om jag skulle vara intresserad av att bli fodervärd år en ca 4 månader gammal kille så blev jag ganska paff. Jag åkte hem och diskuterade med krille – en valp är ju helt klart något som påverkar oss allihop även om det inte var en 8 veckors.
Jag bestämde mig för att tacka ja till det erbjudandet av ovan nämnda anledningar och igår var det dags att hämta hem honom.
Underbara hund! När jag hämtade Azer så var det ju en riktig mardrömsfärd hem – han ylade och klättrade omkring och jag var nästan på väg tillbaka. Men inte lilla Petter – han la sig i buren och efter ett par knorranden så la han sig till rätta och var tyst. Vi stannade till på landet och lät hundarna hälsa på varandra. Azer har ju fått vänja sig vid att ha munkorg på sig (för säkerhetens skull) så när munkorgen var på så släppte jag ut honom och tog ut valpen i koppel (för att Azer skulle hoppa undran från valpen när/om det blev läskigt). 5 sekunder efter de hälsat så gjorde Azer lekinviter, efter ytterligare 5 sekunder upptäcker jag att munkorgen hängde och slängde runt halsen på honom. Så kan det gå ibland.
Emo är ju Emo och kastade sig ner i lekställning direkt, EN KOMPIS!!! Dessvärre är han ju aningens.. eeh.. klumpig så för att inte lilla valpen skulle bli helt avskräckt så bröt vi hälsandet ganska tidigt.
Efter en lång dag så somnade alla skönt, valpen Petter pep lite men la sig snart i sin bur och somnade. 9h senare vaknade jag av att någon stirrar på mig. Naturligtvis bara att masa sig upp, klä på sig varmt och bege sig ut (ja, man blir lite lat när man inte har valp). Första dagen har det varit full fart. Jag har delat hundarna så de (läs Azer) inte får psykbryt. Azer och lilla Lego som han nu heter får gå ut och gå ihop. Vi har försökt ta ut Emo och Lego också, men då blir det så himla roligt så ingen av dem kommer ihåg varför vi gick ut från början. Lego svassar efter Azer och lär sig vart man ska kissa osv, så länge det inte är köttbullar inblandade så går det mycket, mycket bra.
