Hur jag blev med briard..

Jo, ska man börja alldeles från början så börjar det när jag köpte Azer och lärde känna Christina och träffade hennes briarder.  De var ju ungefär så stora som jag hade tänkt mig från början men de försvann från utgallring av raser eftersom jag tyckte de verkade väldigt krävande. Dessutom har Christina hela tiden sagt att jag ALDRIG kommer att få köpa en briard av henne eftersom jag är alldeles för mesig (vad hon nu menade med det..)

Drygt två år senare så stod hon plötsligt med 14 briardvalpar och undrade om jag kanske kunde tänka mig att ha en valp på ”kollo” tills hon blev såld. För en tik skulle jag ha, det var hon säker på! 8-veckor senare så flyttade en briardhane hem till oss (så tydligen har jag tuffat till mig). Jag visste ju att det bara handlade om ett tag, tills han blev såld, så det var ju inga problem. Vi började träna så smått, och han var jätteduktig. Naturligtvis började jag fundera på att köpa honom själv, men jag har ju inte blivit mindre förnuftig sen jag köpte Azer så det blev en hel del velande fram och tillbaka. Detta var ju ungefär en sådan hund jag hade tänkt mig från början men skulle jag klara av det? Och hur skulle det bli när han börjar bli vuxen? Skulle jag klara att ha 3 bestämda hanar hemma? Fram med stora rasboken (okej, i alla fall google) och lusläsning om briarder. Jag tror jag var inne på varenda uppfödares hemsida för att lära mig mer för att inte tala om alla hundforum och briardbloggar jag kollade runt på.. Jag ville veta ALLT! Jag gillar verkligen Desmos mamma Garbo och pappa Pollux verkade också vara en kanonhund, så om jag överhuvudtaget skulle ha en briard så verkade den här kombinationen vara perfekt, att Desmo redan hade hunnit bo in sig här och vi vid 10-veckors ålder redan hade kommit en bra bit med rumsrenhetsträningen var ju inte heller fel. Men var det verkligen en bra idé?

Slutligen bestämde jag mig. Desmo ska få ett eget ”riktigt” hem – hos oss, eventuella problem får vi ta när de kommer..